Allvarligt, du är ingen bil

Tänkte bara klargöra ett par saker.

För det första, om du läser det här så har du väldigt få likheter med en Passat eller Volvo. Visst din kropp kan få svackor ibland precis som en gammal bil men på ett helt annat sätt, vilket jag tänkte förklara nu. Du blir förkyld ibland, du kan svettas, du kan få ont ibland. Det kan inte en Passat, eller någon annan bil heller för den delen.

För det andra.

Ju mer du kör en bil desto mer slits delar såsom hjullager, bromsar och motor. Det gör inte du. Ju mer din kropps används, desto starkare blir den. Senor, muskler och brosk, allt blir mer hållfast. Det är faktisk till och med så att i princip alla vävnadstyper som finns i vår kropp anpassar sig efter att ha stressats eller utsatts för belastning. Denna anpassning visar sig senare som att vi blir starkare, uthålligare, vi tål mer belastning och kanske har lärt oss nya rörelser eller tankemönster.

Tänk själv; vad händer om du skulle kratta löv under en helg på hösten? Jo, blåsor i händerna, eller hur? Efter ett tag kommer huden i handflatan tjockna och efter några dagar har det bildats en valk. Varför? Jo, för att kroppen anpassat sig för stressen den utsatts för, så att den skall klara av liknande uppgifter ännu bättre i framtiden. Dessutom skulle det ju vara bra om lövkrattning skulle komma på tal igen inom de närmsta veckorna. Denna anpassning som kroppen använder sig av brukar benämnas “principen om superkompensation”. Det vill säga att kroppens vävnad blir lite starkare än den var innan du utsatte den för en stressande eller belastande situation.

Jag stöter ofta på jämförelser som envisas med att jämföra vår kropp med bilar. Ofta kan det vara. ”Tänk på vad du sätter på fötterna, att gå runt i ett par Converse skulle vara som att ta bort fjädringen och däcken på din bil och köra direkt på fälgarna vettu!”

Eller ”inte konstigt att mina knän gör så ont nuförtiden, så mycket som jag tränade när jag var ung”. -Precis som att knäet skulle ha slitits ut som en reservdel på en gammal bil.

Det är ju faktiskt så att det skulle vara asdåligt att köra runt på bara fälgarna utan fjädring. Vi hade sannolikt inte kommit många kilometer innan bilen hade kollapsat. Men att gå runt i ett par Converse är en helt annan sak. Med en så ringa dämpning och så lättböjlig sula som den skon har att erbjuda, så kommer foten så småningom anpassa sig till belastningen och bara bli starkare än vad den var innan och kommer tåla ännu mer belastning i framtiden.

Ett vanligt problem som vi kan träffa på ibland på kliniken är när en person som länge gått i låt säga, ett par fotriktiga Ecco-skor. Dessa skor är exemplariskt uppbyggda under hålfoten och med en finfin dämpning i sulan. En vacker vårdag tar personen av sig skorna och klampar runt på kullerstensgatorna i Rom under en långhelg. Fötterna endast iförda ett par schyssta luftiga flipp-flopps. Då är ju risken överhängande stor för att personen skall åka på både hälsporre, benhinneinflammation eller nån annan otrevlig smärta.

Så vad skall den drabbade personen egentligen skylla på här? Det är lätt att jämställa flipp-floppsen med ondskan själv eftersom det var just de skorna som utlöste besvären. Ett annat synsätt vore att tänka att det faktiskt var de fotriktiga Ecco-skorna som fick dina fötter mindre tåliga för belastning, som sedan ledde till att personens fossingar inte orkade med en tillvaro utan stöd i hålfoten.

År 2009, under etapploppet Trans-Europe, där deltagarna sprang 64 dagar i sträck, i snitt 70 km per dag, följdes löparna av ett medicinskt forskningsteam. Forskarna utförde regelbundna magnetkameraundersökningar (magnetkameran körde de runt i en lastbil) på deltagarna, den första innan starten i Bari, Italien, ett par undersökning under resans gång och den sista undersökningen gjordes efter målgången i Nordkap, Norge.

Vad man fann under detta extrema etapplopp var att de 46 starka personer som tog sig i mål fått hälsenor som var både tätare och tjockare än när de startade. Visst hade en några av deltagarna avbrutit loppet på grund av diverse överbelastningar, men själva faktumet att hälsenorna på de personer som tagit sig i mål faktiskt hade blivit tåligare utav ett och ett halvt maratonlopp per dag, 64 dagar i sträck utan vila är fascinerande! Deras hälsenor har inte bara återhämtat sig mellan de dagliga etapperna utan dessutom passat på att “superkompensera” under den dagliga vilan och blivit mer hållfasta än när de startade loppet. Hittar du en bil som fungerar så, -ring mig, jag är spekulant! Tvärtom så skulle säkert en bil behöva byta ut en och en annan reservdel som slitits ut efter en så lång körning.

Det är klart, någon måtta får det vara på belastningen. Kör man plattan i mattan, slår kroppen bakut i maskineriet som man skulle kunna uttrycka det på bilspråk och det kan börja göra ont någonstans. Det är ju som sagt viktigt att vänja kroppen vid belastning i ett långsamt tempo. En vanlig orsak till att personer söker upp oss för behandling är att de stegrat träningen för snabbt. Ett vanligt uttryck för detta är ”to much to soon” som egentligen säger mycket om orsaken till överbelastningsskador.

Jag kan förstå att man försöker göra jämförelser som är vardagliga och lättfångade och då ligger ju bilen bra till hands eftersom bilar känns ganska lättbegripliga jämfört med människokroppen. Det är dock så i grunden, och det är hit jag vill komma, att kroppen har inget ”rörelsekapital” som kan förbrukas såsom en maskin har. Får du ont någonstans så hjälper det sällan på sikt att vila för att inte så att säga ”slita ut resten”.

Så upp och hoppa, eller spring, eller lyft tunga saker eller nåt annat bra som passar dig, så behöver du inte skicka kroppen på service lika ofta!

/Anders Benktander, Citynaprapaterna